tisdag 27 juli 2010

Kärlek...



Idag var vi vid bassängerna.
Jag satt o stirrade på barnen oavbrutet när de badade. Dom dök, plaskade, hoppade, simmade, snurrade o skrattade högt.
Medans jag satt där så tänkte jag:

 Det är MINA barn, MITT kött o blod, 3 st helt olika men ändå så lika individer som är mitt ansvar så länge jag lever. Jag har fött o uppfostrat dem, matat, nattat, vakat, tröstat, lyssnat, tittat, stöttat, bråkat o älskat dem. De är mina barn o nu leker de tillsammans med härligt höga barnskratt, mitt hjärta slog volter o tårarna strömmade till.
De är så fina, jag älskar dem så det gör ont......................................
Ungefär HÄR kom de fram till mig..

-"Alltså HON stänker vatten i mina ögon!!"
-"Han bara ljuger, det är HAN som är dum!!"
-"Men varför ljuger du, det är ju DU som...."

Suck..



Idag har vi kollat ett träningspass på cross-banan, yngsta sonen vill börja köra cross.
Tja..varför inte liksom?

Kram


6 kommentarer:

Sirpa sa...

Hej Git!
Jag har två och känner exakt likadant! Du kunde inte säga bättre!
Min älsta har flygit ut men jag tänker henne jämt vad hon gör och hur hon mår.
Det är barnen som gör livet värd att leva!
Kram Sirpa <3

Vitt hus med svarta knutar sa...

Preciiiiis så är det, när man tänker på vad man åstadkommit...levande, tänkande, kloka människor...då blir man lite stolt över sig själv...att de sen snabbt tar ner en på jorden är väl en annan femma=)

Ha en fortsatt härlig semester!
Kram,
Regina

minvitamin sa...

Hejsan!
Har ju ett lååångt uppehåll i bloggandet,men kollar till mina favvobloggare lite då o då,härinne hos dig får man sig ju alltid ett par goa skratt!
Var nu bara tvungen ;) att logga in o skriva: Ja!Ja!Ja! Klart ungen ska åka cross!!
Ser fram emot kommande inlägg:)
Kramkram/S

Elle sa...

Precis så känns det att vara mamma. I söndags var jag ensam hemma ett par timmar. Det var alldeles FÖR lugnt. Ingen som ropade mamma var femte minut, ingen som skrek, bråkade, smällde i dörren, var hungrig, spelade musik... Till slut stod jag inte ut och ringde upp för att höra efter var de blev av. Inte hade jag trott att jag sen var tvungen att erkänna att jag saknat dem.
Tio minuter efter hemkomst var tjafset igång igen...så som det ska vara!! *blink*
Kram Elle

maja sa...

ens barn är det bästa man gjort, ett fint hantverk. Spelar ingen roll hur gamla de är man fortsätter att oroa över dem, man får fortsätta trösta dem, min äldsta fyller idag 28 år men det spelar ingen roll, händer det nå´t så är det till mig och mi man som hon ringer till,

Lilla Kullan ♥ sa...

Härligt inlägg.:-) Kramis